Irriterad...

Idag är jag förbannad. Och trött. Förbannad och trött kort och gott. På oärliga människor, på människor som inte kan ta sanningen och på människor som ska vara vuxna och förstå när man säger något. Ibland känner jag mig som en jädra slagpåse som folk bara dundrar på och det gör mig ledsen. Varför ska jag orka hålla igång humöret, vara glad och acceptera allt? Kan man inte se till sina egna brister?

Häromnatten fick jag en klump i magen. Jag låg och tänkte på Elo och tårarna kom. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket och hon fattas mig varje dag. VARJE dag! Det gör ont, det svider, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag sörjer henne lika mycket fortfarande. Varje dag hittar jag saker som påminner om henne, varje steg jag tar med Filur, hennes koppel och halsband som hänger kvar i hallen, inuti skåpet på jobbet hänger 3 kort från hennes valptid. Och hon fattas mig så oerhört. Jag hoppas att hon tänker på mig lika mycket som jag tänker på henne...

Det händer inte så mycket hos oss just nu. Upp på morgonen, till dagis med Fluris, till jobbet, hem sent på kvällen och sen natti liksom. Jag hinner inte ens med att prata med Morgan för jag är så mentalt slut numera att jag liksom sitter i min drömvärld framför datorn och bara stirrar. Hur kul är det på en skala? Nä, fram för en helg tillsammans utan massor med "måsten". Jag blir irriterad för minsta grej och det värsta jag vet är folk som ska berätta saker för mig som jag redan vet!? Vad är meningen?
Shit, vad negativt det här blev men jag var tvungen att få ut det. Kaosartat.

Dessutom är jag sur på mina 2 bänglar. Ja, ni läste rätt. Den ena (alla vet vid det här laget vem som gör mest hyss) har lärt den andra (som brukar vara snäll) att öppna våra lådor här hemma. Kökslådorna och skåpet som står i badrummet. Jag måste ligga ett steg före dem egentligen men tamejfan, de ligger minst 10 steg före mig. VARFÖR? Nu är det läggdags tror jag. Det kanske blir en bättre dag imorgon, om jag har tur? Snälla?...