Varför går tiden så långsamt?

Vi mejlade vår kontakt på banken ang lånelöfte och bad att han skulle ringa eller mejla. Jag har inte hört något här, inget mejl har dykt upp och jag har inte hört ifrån Morgan heller. Vad händer? Jag är sååååå nervös. Morgan sade att det enda som känns jobbigt är lånelöftet med tanke på att huset kostar ganska mycket. Jag har dock inga grusade förhoppningar eftersom vi inte har några som helst problem med pengar, Jag sitter och håller mina tummar (när jag inte rullar tummar förstås).

I helgen var jag ut till pappa och grattade honom. Jag hade en snäll chef som tyckte att det var OK att lämna jobbet med tanke på att min farmor dött under helgen. TACK! Det var skönt att vara hemma och prata lite. Nu får vi se när begravningen är bara. Det är jobbigt att bara vänta innan man får besked.

Just nu är det bara kaos i skallen. Jag fick sova med hörselproppar inatt. Annars kommer jag att klappa ihop. Jag sover så illa, vaknar av minsta ljud och sen orkar jag knappt upp ur sängen. Det kommer säkert att gå över men just nu vet jag inte alls vad det beror på. Blev förbannad på ordföranden i föreningen när jag bad Morgan säga åt honom att något måste göras ang det här med vrålhög musik på morgonkvisten. "Efter 9 på morgonen är ju OK". Varför får vi då inte använda den första tiden på morgonen att tvätta på helgerna? Kanske för att folk ska få sova ut någon gång?

Idag är det ingen bra dag. Jag har ont och mår halvt om halvt illa. Kanske är det nervositet, kanske saknad, kanske oro, kanske stress. Nervös inför försäljning av lägenhet och köp av villa, saknad efter Elo, oro ang lägenhet/villa, stress ang allt? Ang Elo... Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Kunde jag skulle jag ge upp allt bara för att få tillbaka min älskade lilla Ranta. Varje dag. Varje dag tänker jag på henne och varje dag blir det alltjämt starkare att jag aldrig skulle ha gett upp henne. Kanske svek jag henne. Hon tog sin sista suck i mina armar, och jag kommer så väl ihåg hur jag sade att jag älskade henne medans mina tårar gjorde hennes skalle helt blöt. Och när veterinären sade "Nu är hon borta" så brast allt. Jag kommer fortfarande ihåg allt som om det vore igår. Och det gör fortfarande så ont. Så jävla ont. Jag har inte orkat plocka bort hennes koppel från hallen. Hennes vattenskål som fick stå i 2 veckor innan vattnet började lukta så illa... det var det sista hon gjorde. Slabbade i sin vattenskål. Det sista levande jag hade kvar av henne. Jag trodde inte att det skulle göra så ont att se bilder av henne nu, det är trots allt 10 månader jag levt utan henne. Men fortfarande så gör det fruktansvärt ont att se bilderna. Att leva utan Elo i 10 månader är fruktansvärt, Jag försöker hela tiden förlåta mig själv för att jag köpte henne, för att jag fostrade henne och för att jag tog bort henne. Jag skulle aldrig ha gjort det, så skulle jag inte lida så satans mycket. Dumt tankesätt kanske.

Kaos påminner mig varje dag om henne, Och varje gång jag gråter kommer han upp i min famn och jag tror att han saknar henne med. Jag hoppas att Elo kommer tillbaka till mig i någon form. Jag har aldrig ens drömt om henne en enda gång sen dess. Jag vill ju det. Det är ju den enda chansen jag har att krama om henne igen...