Åhhhh, vad trött jag är...
Nu kommer ett sådant där klagomålsinlägg igen. De som inte orkar läsa sådant bör således sluta redan här...
Igår på jobbet skulle jag sälja 2 patroner till en kund. Han lägger dem snällt upp och ner så att jag har streckkoden uppåt mot mig, blippar dem och meddelar summan. 109+109 =218:-. Då stannar kunden upp, plirar på mig och börjar klaga att det var minsann inte vad han hade räknat ut. Så jag vänder på patronerna och då ser jag att de är prismärkta med lappar på framsidan. Där står det 99:-/st och självklart slår jag inte igenom köpet utan avbryter och ska ändra priserna i datorn så han får betala den summan istället. Jag säger åt honom att han självklart får patronerna för den summan, ler lite och fortsätter att slå i kassan.
"Alltså, jag trodde man kunde lita på personalen men det kan man fan inte, man får lita på den där jävla prislappen istället. Fattar du, liksom. Det är ju faktiskt 20:- skillnad som du tänkte lura mig på.... bla bla bla bla..." och sen tappade jag räkningen på hur ofta han tyckte att vi bara lurar honom hela tiden... Suck... Orkade inte ens svara på det utan stod bara där och tog emot, kikade ut lite på motorvägen där bilarna gled förbi och jag önskade då att jag var på väg hem.
Idag hade jag en till kund som betedde sig ungefär likadant. Vi säljer ju försäkringar till vissa av produkterna och jag är skyldig att erbjuda kunderna den. Jag tjatar dock inte utan försöker förklara vad den är bra för och vad den kostar. När jag nu råkade göra det för den här herren stod han och påtalade för mig att han minsann vet och att jag inte behöver säga något mer. När jag sedan tystnar och återgår till att knappa in försäljningen så börjar han domdera till sin fru:
"Där ser du, jag kan sådant här. Där ser du, man kan få tyst på dem. Du, fröken som vet allt, var ligger ÖB här i stan" säger han och pekar på mig med pekfingret.
Då svarar jag snällt att jag minsann inte har sagt att jag vet allt och sen sade jag att ÖB ligger i Södertälje, och sen lägger jag av... Jag orkar liksom inte höra dessa klagomål HELA tiden, VARJE dag. Jag har lust att börja gråta ibland för att kunderna bara triggar efter att man ska bli upprörd och buga, bocka, niga och kräla efter golvet för att be om ursäkt. Och den dagen jag beter mig illa och folk påpekar det, DEN dagen kan jag göra det. Inte innan.
Numera brukar jag ställa mig och titta ut på den fria motorvägen och inte säga ett ljud. Jag orkar liksom inte.
Idag var det dessutom kunder kvar inne till 20:25, jag som slutar 20:30. De verkar inte heller förstå att man har en familj att åka hem till och efter 10 timmar på jobbet i stående position med en timmes lunch mitt på dagen så vill man bara hem. Man vill inte jobba över.
Nu har jag ätit 3 knäckemackor, druckit ett glas Oboy, hunnit prata med syster i telefon, Gåsen (mor min) på MSN och dessutom hunnit springa på toaletten som jag inte hinner göra på dagarna. Vilket skitliv man lever. Fast det finns ju folk som har det värre.
Igår på jobbet skulle jag sälja 2 patroner till en kund. Han lägger dem snällt upp och ner så att jag har streckkoden uppåt mot mig, blippar dem och meddelar summan. 109+109 =218:-. Då stannar kunden upp, plirar på mig och börjar klaga att det var minsann inte vad han hade räknat ut. Så jag vänder på patronerna och då ser jag att de är prismärkta med lappar på framsidan. Där står det 99:-/st och självklart slår jag inte igenom köpet utan avbryter och ska ändra priserna i datorn så han får betala den summan istället. Jag säger åt honom att han självklart får patronerna för den summan, ler lite och fortsätter att slå i kassan.
"Alltså, jag trodde man kunde lita på personalen men det kan man fan inte, man får lita på den där jävla prislappen istället. Fattar du, liksom. Det är ju faktiskt 20:- skillnad som du tänkte lura mig på.... bla bla bla bla..." och sen tappade jag räkningen på hur ofta han tyckte att vi bara lurar honom hela tiden... Suck... Orkade inte ens svara på det utan stod bara där och tog emot, kikade ut lite på motorvägen där bilarna gled förbi och jag önskade då att jag var på väg hem.
Idag hade jag en till kund som betedde sig ungefär likadant. Vi säljer ju försäkringar till vissa av produkterna och jag är skyldig att erbjuda kunderna den. Jag tjatar dock inte utan försöker förklara vad den är bra för och vad den kostar. När jag nu råkade göra det för den här herren stod han och påtalade för mig att han minsann vet och att jag inte behöver säga något mer. När jag sedan tystnar och återgår till att knappa in försäljningen så börjar han domdera till sin fru:
"Där ser du, jag kan sådant här. Där ser du, man kan få tyst på dem. Du, fröken som vet allt, var ligger ÖB här i stan" säger han och pekar på mig med pekfingret.
Då svarar jag snällt att jag minsann inte har sagt att jag vet allt och sen sade jag att ÖB ligger i Södertälje, och sen lägger jag av... Jag orkar liksom inte höra dessa klagomål HELA tiden, VARJE dag. Jag har lust att börja gråta ibland för att kunderna bara triggar efter att man ska bli upprörd och buga, bocka, niga och kräla efter golvet för att be om ursäkt. Och den dagen jag beter mig illa och folk påpekar det, DEN dagen kan jag göra det. Inte innan.
Numera brukar jag ställa mig och titta ut på den fria motorvägen och inte säga ett ljud. Jag orkar liksom inte.
Idag var det dessutom kunder kvar inne till 20:25, jag som slutar 20:30. De verkar inte heller förstå att man har en familj att åka hem till och efter 10 timmar på jobbet i stående position med en timmes lunch mitt på dagen så vill man bara hem. Man vill inte jobba över.
Nu har jag ätit 3 knäckemackor, druckit ett glas Oboy, hunnit prata med syster i telefon, Gåsen (mor min) på MSN och dessutom hunnit springa på toaletten som jag inte hinner göra på dagarna. Vilket skitliv man lever. Fast det finns ju folk som har det värre.
posted by Karin at 21:35
2 Kommentarer:
Det är bra att du "gnäller" Karin. Man måste få prata av sig ibland och tömma ut all den där ilskan man känner. Kämpa på!
Det är som sagt bra att du avreagerar dig lite. Det finns folk till allt här i världen! Allt ta mej tusan! Nej kämpa vidare så löser det sig!
Skicka en kommentar
<< Home