Jag är otursförföljd...

Jag kan knappt tro att det är sant. Igår ringde jag Cassies ägare och frågade om ultraljudet. Jag hade väntat hela dagen, nervös som fan och när jag ringer är jag nästan så rädd att jag skakar. Och så säger Marielle att de inte hittade några valpar. Och jag blir så ledsen... Inte bara för att jag väntat på valp, men alla andra inblandade.
Uppfödaren Lotta, alla andra valpköpare, Marielle, Cassie själv och även faktiskt Ismael. De har lagt ner så mycket tid, ork, väntan och säkert massor med tid att svara på frågor från andra intresserade valpköpare som mig...
Och så känns det som mitt fel. Härmed varnar jag nu alla uppfödare som väntar på eventuella parningar att aldrig ta mig som valpköpare. Jag för extrem otur med mig.
Just nu känns det faktiskt motigt. Jättemotigt.
Imorgon tar jag bilen till VW, ber dem kolla centrallåset så bilkräket fungerar som det ska sen, betalar DYRA pengar för det och åker sen hem och deppar. Min lediga dag. Deppdagen.
För ikväll ska jag bara vara tom i bollen och låta allt vara.