Sprängladdningar

... är inte direkt vad jag skulle vilja se på ett tåg i Södertälje. Jag skulle inte vilja se det överhuvudtaget iofs, men att de lägger en sådan laddning på ett tåg här i stan, det får mig att må lite illa. Man börjar ju undra vad som faktiskt händer i den här stan. Eftersom jag trivs så bra vill jag egentligen inte flytta härifrån. Men ju mer som händer, desto mer undrar man varför man trivs.

I fredags var vi och träffade lilla GräsTuva med familj. Hon är så otroligt charmig och glad hela tiden och hennes skratt är så smittsamt. Så vi lekte i 4 timmar med henne (om det inte var längre) och fortfarande så ville man inte åka hem på kvällen, även fast både hon och jag var jättetrötta.
När vi kom hem och gick och lade oss kom vi underfund med att mina örgonpluggar var borta. De låg bredvid min väckarklocka innan vi åkte och nu var de spårlöst borta. Så min tanke är att katterna har gömt dem så satans bra för att de ska kunna jävlas med mig på nätterna. De lyckades bra natten mot lördagen. Då fick jag ligga med fingrarna instuckna i öronen och en kudde på varsin sida av skallen och ändå hörde jag hur de höll på att riva stället.
Natten mot idag var jag tydligen så trött att jag har kronsovit... Tack och lov! Ibland har de otur, katterna. I veckan får husse ta en sväng och köpa nya öronpluggar till mig, jag klarar mig inte utan dem.

Helgen har faktiskt knallat på utan någon konstig händelse. Ja, förutom sprängladdningen på tåget då men det var inget som jag var inblandad i. Nu blir det ledigt i 2 dagar och jag hoppas så att det blir uppehåll nu från denna hemska snö. Kanske kan det bli solsken och lite varmt så man kan ge sig ut med kameran? Som det är nu vågar jag inte ha med den, den är ju inte direkt vattentät.

Och Pix, han sjunger och sjunger. Dagarna i ända pratar han skönsång och grubblar när han går omkring och finurlar. Om en vecka ska han ställas i Nyköping, jag hoppas att han håller inne skönsången då, annars lär folk undra om han har har ätit en kråka till frukost. Jag är redan nervös och dagen jag fick papprena att vi kommit med fick jag så enormt ont i magen. Nerver är bra att ha ibland, men oftast önskar jag att jag kunde riva ut dem ur kroppen. Jag kan börja skaka och må jätteilla, bara av en sådan liten sak. Förstå hur jag skulle må vid tävling med hund? *skrattar* Förövrigt står det stilla på den fronten tror jag. Jag har absolut ingen tur med hundar just nu, det föds dessutom i stort sett bara hanar. Det är som vanligt för min del.