Less
Jag är så fruktansvärt less. På mitt så kallade jobb framförallt. Så det här blir ett gnällinlägg.
I fredags sade jag till min så kallade chef att om han behövde timanställda (vilket han lär behöva snart) så fanns jag där iaf.
Han har mage att påpeka att "han prioriterar andra som inte jobbat här" och han hade dessutom MASSOR med intervjuer. 5,5 års jävla slit bortkastade och så får man det uppkastat i ansiktet. Jag är glad att jag lämnar stället. Det är inte så att jag är otacksam, det var trots allt mitt första jobb. Men det är INTE den chefen som anställde mig och det är inte den chefen jag känner mig trygg med. För fem jävla öre. Det känns bara som om jag är jordens sopa eftersom han inte ens hälsar på mig numera.
Sen efter att han dels kastat det ovanstående i ansiktet på mig så försöker han hålla igång konversationen med mig på morgonmötet. Jag tittade ut genom fönstret istället. Har ingenting att säga till den människan, så bitter är jag på honom och hans sätt att bearbeta det här. Vuxna människor ska inte göra så.
Jag mår skit över att behöva gå dit de här sista veckorna. Jag är inte med i deras sekt längre och det känns.
Dirke är inte heller ett lätt kapitel. Just nu känns det inte lätt.
Ser fram emot en ljusning som förhoppningsvis kommer snart.
Det var i alla fall väldigt trevligt på kräftskivan. Får väl leva på den stunden ett tag.
I fredags sade jag till min så kallade chef att om han behövde timanställda (vilket han lär behöva snart) så fanns jag där iaf.
Han har mage att påpeka att "han prioriterar andra som inte jobbat här" och han hade dessutom MASSOR med intervjuer. 5,5 års jävla slit bortkastade och så får man det uppkastat i ansiktet. Jag är glad att jag lämnar stället. Det är inte så att jag är otacksam, det var trots allt mitt första jobb. Men det är INTE den chefen som anställde mig och det är inte den chefen jag känner mig trygg med. För fem jävla öre. Det känns bara som om jag är jordens sopa eftersom han inte ens hälsar på mig numera.
Sen efter att han dels kastat det ovanstående i ansiktet på mig så försöker han hålla igång konversationen med mig på morgonmötet. Jag tittade ut genom fönstret istället. Har ingenting att säga till den människan, så bitter är jag på honom och hans sätt att bearbeta det här. Vuxna människor ska inte göra så.
Jag mår skit över att behöva gå dit de här sista veckorna. Jag är inte med i deras sekt längre och det känns.
Dirke är inte heller ett lätt kapitel. Just nu känns det inte lätt.
Ser fram emot en ljusning som förhoppningsvis kommer snart.
Det var i alla fall väldigt trevligt på kräftskivan. Får väl leva på den stunden ett tag.
posted by Karin at 20:56
2 Kommentarer:
Hejhej
När det är som mörkast är ljuset närmast....tänk framåt på en fantastisk höst med en fantastik hund! Å utställning och kennel-läger...
Vi brukar säga till Dizni att det är en himla tur för henne att hon är så söt...för annars vet jag inte vad jag gjort med henne, hon är stundtals oerhört billig. Fast när hon tittar på en med sina mörka ögon, slickar en på kinden så är hon såklart bäst i heeela världen!
Há det gott så ses vi snart!!
// Carolin
Du har ju ett nytt bra jobb att se fram emot. Skicka hit Dirke om hon är för jobbig vetja. ;) Du kan få en mallegator istället. :)
Skicka en kommentar
<< Home