Uppenbarelse!
Tänk... Jag fick en uppenbarelse häromdagen. Att testa klicker. Det var mitt och Dirkes sista hopp i refrängen om hennes sabla galenheter när det kommer till främmande. Ja, och bekanta, det spelar ju ingen roll för henne.
Sagt och gjort, jag köpte klickers i tisdags och började klicka in henne i onsdags. Hon har blivit lugnare på bara 1 dag!? Wow, tänkte jag.
Så fick jag dessutom hjälp av rara Annelie igår. Hon klickade, jag belönade. Och det klickade för Dirke också.
Jag hade upptäckt att hon slutligen tyckte att det är lite obehagligt att möta främmande människor, troligen på grund av att jag hela tiden blivit arg, uppretad, ledsen och frustrerad. Och att korrigera i dessa situationer har gjort henne lite osäker. INTE BRA! Nu när hon istället fick sköta sitt eget och bli belönad när hon gör rätt och ignorerad när hon gör fel gick det såååå mycket bättre.
Så i de kommande dagarna (trots att jag är på kattutställning hela helgen) ska jag skriva ner situationer som jag vet att vi kommer att hamna i. Och där ska jag skriva ner svaren som jag vill att hon och jag ska reagera. Framförallt måste jag ta och lugna ner mig. Efter dryga 1 år av dessa utbrott har jag självklart redan en besvikelse framför mig redan innan saker och ting har hänt. I min hjärna utspelar sig redan scenariot och jag blir irriterad för att varken Dirke eller jag klarar situationen! Detta långt innan det hela har skett. För jag har ju "vetat" att Dirke hoppar och studsar.
Igår kunde Annelie för första gången på över 1 år närma sig Dirke och Dirke fick inga utbrott. Trots att Dirke inte fick hälsa först, trots att Annelie stod bara centimetrar ifrån, trots att Annelie faktiskt kunde röra vid Dirkes ansikte och göra 2 snabba tandvisningar. Avspänt och utan krångel. Inget slagsmål mellan mig och Dirke, inga explosiva utbrott...
Nu blir det klickerträning för hela slanten och från och med nu är det strängt förbjudet att klappa på Dirke utan min tillåtelse. Det gäller bara att övertyga alla människor om det. Jag må vara en elak hundägare, det får jag helt enkelt försöka skjuta åt sidan. Nu är det jag och Dirke som gäller och omvärlden får helt enkelt vänta på oss.
Nu ska jag försöka truga ner något åt Morgan. Han var dålig igårkväll när jag kom hem. Han är lite bättre idag men fortfarande inte bra. Jag reagerade direkt igår när jag såg hur han svettades och trodde först att det skulle få bli akuten inatt. Han hade ju 7 fästingar på sig efter sin hemvärnsövning och min tanke var självklart att han fått borrelia... Nu återstår det att se om han orkar med helgen. Orkar han inte vara med mig på kattutställningen skiter vi i den.
Sagt och gjort, jag köpte klickers i tisdags och började klicka in henne i onsdags. Hon har blivit lugnare på bara 1 dag!? Wow, tänkte jag.
Så fick jag dessutom hjälp av rara Annelie igår. Hon klickade, jag belönade. Och det klickade för Dirke också.
Jag hade upptäckt att hon slutligen tyckte att det är lite obehagligt att möta främmande människor, troligen på grund av att jag hela tiden blivit arg, uppretad, ledsen och frustrerad. Och att korrigera i dessa situationer har gjort henne lite osäker. INTE BRA! Nu när hon istället fick sköta sitt eget och bli belönad när hon gör rätt och ignorerad när hon gör fel gick det såååå mycket bättre.
Så i de kommande dagarna (trots att jag är på kattutställning hela helgen) ska jag skriva ner situationer som jag vet att vi kommer att hamna i. Och där ska jag skriva ner svaren som jag vill att hon och jag ska reagera. Framförallt måste jag ta och lugna ner mig. Efter dryga 1 år av dessa utbrott har jag självklart redan en besvikelse framför mig redan innan saker och ting har hänt. I min hjärna utspelar sig redan scenariot och jag blir irriterad för att varken Dirke eller jag klarar situationen! Detta långt innan det hela har skett. För jag har ju "vetat" att Dirke hoppar och studsar.
Igår kunde Annelie för första gången på över 1 år närma sig Dirke och Dirke fick inga utbrott. Trots att Dirke inte fick hälsa först, trots att Annelie stod bara centimetrar ifrån, trots att Annelie faktiskt kunde röra vid Dirkes ansikte och göra 2 snabba tandvisningar. Avspänt och utan krångel. Inget slagsmål mellan mig och Dirke, inga explosiva utbrott...
Nu blir det klickerträning för hela slanten och från och med nu är det strängt förbjudet att klappa på Dirke utan min tillåtelse. Det gäller bara att övertyga alla människor om det. Jag må vara en elak hundägare, det får jag helt enkelt försöka skjuta åt sidan. Nu är det jag och Dirke som gäller och omvärlden får helt enkelt vänta på oss.
Nu ska jag försöka truga ner något åt Morgan. Han var dålig igårkväll när jag kom hem. Han är lite bättre idag men fortfarande inte bra. Jag reagerade direkt igår när jag såg hur han svettades och trodde först att det skulle få bli akuten inatt. Han hade ju 7 fästingar på sig efter sin hemvärnsövning och min tanke var självklart att han fått borrelia... Nu återstår det att se om han orkar med helgen. Orkar han inte vara med mig på kattutställningen skiter vi i den.
posted by Karin at 12:58
3 Kommentarer:
Hej där!
Kul att det funkar med "klick", nu har ni något att träna på igen...
Hoppas att Örg kryar på sig snart, det är ju midsommar i antågande...
Hälsa honom & kramiz på er
Hur har Dirke betett sig mot främmande? Och hur har du tränat henne? Jag har själv en hund i min närvaro som beter sig illa mot främmande och försöker klura ut hur man ska lösa det.
//Maria
Hej Maria!
Nu har vi inte alls kommit särskilt långt i vår träning eftersom jag precis nyligen insett att problemen våra inte kommer att gå över genom att korrigera.
Hon tycker enormt mycket om folk och är samtidigt osäker och blir frustrerad, stressad och skitglad samtidigt. Förut försökte vi korrigera men numera belönar vi enbart med klicker när hon gör rätt. Och hon har en enda uppgift när det kommer till främmande människor och det är att sitta vid min sida och vara passiv. Detta är när vi är utomhus. Är vi inne och har gäster accepterar jag inte något som helst stressbeteeénde eller hopp och pip. Jag har henne kopplad hos andra och klickar när hon ligger ner och är avslappnad. Reser hon sig eller är på vippen att få ett av sina utbrott och ska hoppa och fara fram tar jag helt enkelt tillbaka henne vid min sida, utan att säga ett ord.
Hennes enda uppgift som sagt var är att vara passiv vid min sida och tills hon vet vad detta är sitter hon antingen i koppel, i bur om jag inte har möjlighet att ständigt övervaka eller så hamnar hon på sin sovplats.
Hoppas att du blev lite klokare av mitt försök att få Dirke kontrollerbar. Fast det bästa är egentligen att uppsöka en riktigt duktig instruktör som KAN LÄSA hunden och dess problem. Jag själv insåg att Dirke inte enbart älskar folk och vill hälsa utan hennes livlighet och nerver är inte riktigt sammanbundna och tack vare korrigeringar vid fel tidpunkter (eller till och med för hårda korrigeringar) har lett till att hon samtidigt är osäker.
Skicka en kommentar
<< Home