Betagen...

Egentligen finns det inga ord som kan beskriva den känslan jag fick häromdagen. Att se mina egna bengaler ute på gräsmattan i sele får mig att rysa av välbehag.
Men att se hur bengalen egentligen borde se ut fick mig att bli alldeles salig. Jag tror inte jag kan sätta orden så de kommer till sin rätt.
Jag är alldeles betagen, något liknande kärlek och känner mig ännu mer manad att försöka få folk till att inse att bengalen är såååå mycket mer än rosetter. Vilket jag personligen känt länge. Visst, det är läckert att se snygga rosetter, men looken då? Profilen? Öronen? Svansen?

Jag kan inte sätta ord på hela upplevelsen. Jag kan bara inte göra det. Det är samtidigt lite att underminera känslan jag hade. Hur skulle ni förklara ett möte med något som får er att tappa andan? Något som samtidigt rör upp skräckblandad förtjusning? En wow-känsla som medför kårar av jag-vet-inte-vad längs ryggraden? Ett uppvaknande?

Visst, många bengaler är läckra. Men hur många bengaler i Sverige idag skulle röra upp känslor av rädsla, fascination, makt, respekt och kraft samtidigt som man känner sig ärad av att vara i dennes närhet? Jag har träffat på 2 hittills. Och de har vänt upp och ner på mig. Totalt. Och hör och häpna... de har inte ens rosetter.
Jag vill att målet ska vara just detta. Jag vägrar tro att bengalen ska bli bedömd, känd och hyllad enbart på grund av rosetterna. Bengalen är så mycket mer än det.
Och eftersom jag sett verkligheten, hur ska jag kunna återgå till utställningsvärlden? Jag har sett hur bengalen verkligen ska se ut, jag kommer ju enbart att bli besviken.