Dirke, Dirke...
Jag blir galen på hundkräket. För idag är hon inget annat än ett kräk. Dum, elak, bitig, tuggig och rent utsagt pest och pina. Får man skriva så om sin egen hund? Absolut!
Hennes ätande försvinner inte. Långt därifrån. Det blir snarare värre. Det går inte att lämna henne ensam i ett rum alls för minsta lilla sak som hon hittar biter hon sönder. Listan blir bara längre och längre och jag har inget hopp kvar.
Imorgon ska vi åka förbi Bromma Zoo och jag lämnar inte stället utan en stor stålbur (nylonburen har hon ju redan ätit sönder) och en ny munkorg (den gamla åt hon upp). Jag gråter, river mitt hår, blir arg och frustrerad och vad hjälper det? Nog för att jag tyckte att Elo käkade upp mycket saker, men det här börjar bli skrattretande.
Idag fick hon ett busryck, lekte gräsklippare och rusade rakt in i en av våra rabatter med stenar runtom. Resultat? 2 framtänder fattigare. Matte och husse kommer att bli ännu fattigare när vi nu hamnar på att åka in och slita ut dessa satans förbannade vita häftstift hon har i käften. Jag ska be djursjukhuset dra ut alla gaddar medans de ändå har henne sövd tror jag. Kanske slipper man den här ångesten som jag har varje dag?
Jo, hon har även ätit upp gummimattan vi har i buren här hemma. Så numera får hon ligga i en helt tom bur när vi åker ivägoch hon är själv. Helt sanslöst. Ska det verkligen vara så här mycket? Jag har hela tiden dåligt samvete när man ska lämna hemmet och hon är ensam. Hon måste ju ligga i buren, annars har vi inget kvar, jag och Morgan.
I dagens skörd ligger också en av mina favorittröjor. Som hon hittat i VÅR säng. Härligt hålig och dan efter hennes räd. Ilskan bara bubblar...
Så istället för hon ska ha möjlighet att äta (det är inte bara för vår skull, tänk om något fastnar i magen/tarmen på henne?) blir det numera munkorg konstant när vi är hemma. Åker vi bort hamnar hon i stålburen, utan filt eller något. Hon får helt enkelt leva i ett fängelse, så kanske vi kan se om vanan försvinner. För jag orkar inte längre. Och jag har inte råd heller.
Hennes ätande försvinner inte. Långt därifrån. Det blir snarare värre. Det går inte att lämna henne ensam i ett rum alls för minsta lilla sak som hon hittar biter hon sönder. Listan blir bara längre och längre och jag har inget hopp kvar.
Imorgon ska vi åka förbi Bromma Zoo och jag lämnar inte stället utan en stor stålbur (nylonburen har hon ju redan ätit sönder) och en ny munkorg (den gamla åt hon upp). Jag gråter, river mitt hår, blir arg och frustrerad och vad hjälper det? Nog för att jag tyckte att Elo käkade upp mycket saker, men det här börjar bli skrattretande.
Idag fick hon ett busryck, lekte gräsklippare och rusade rakt in i en av våra rabatter med stenar runtom. Resultat? 2 framtänder fattigare. Matte och husse kommer att bli ännu fattigare när vi nu hamnar på att åka in och slita ut dessa satans förbannade vita häftstift hon har i käften. Jag ska be djursjukhuset dra ut alla gaddar medans de ändå har henne sövd tror jag. Kanske slipper man den här ångesten som jag har varje dag?
Jo, hon har även ätit upp gummimattan vi har i buren här hemma. Så numera får hon ligga i en helt tom bur när vi åker ivägoch hon är själv. Helt sanslöst. Ska det verkligen vara så här mycket? Jag har hela tiden dåligt samvete när man ska lämna hemmet och hon är ensam. Hon måste ju ligga i buren, annars har vi inget kvar, jag och Morgan.
I dagens skörd ligger också en av mina favorittröjor. Som hon hittat i VÅR säng. Härligt hålig och dan efter hennes räd. Ilskan bara bubblar...
Så istället för hon ska ha möjlighet att äta (det är inte bara för vår skull, tänk om något fastnar i magen/tarmen på henne?) blir det numera munkorg konstant när vi är hemma. Åker vi bort hamnar hon i stålburen, utan filt eller något. Hon får helt enkelt leva i ett fängelse, så kanske vi kan se om vanan försvinner. För jag orkar inte längre. Och jag har inte råd heller.
posted by Karin at 23:38
9 Kommentarer:
Jag läste "ätit upp gummiratten".. Fattade inte varför ni hade en ratt i buren! :´D Usch, jag är helt slut i skallen..
Men för att bli allvarlig: låter himla jobbigt med tuggandet och hoppas att ni får rätt på det. Tänk, man räknar inte med den typen av konstnader när man skaffar hund.. Hehe.. Här rök mobilen och ett par glasögon, fast de gick att laga hjälpligt. Men glad var man ju INTE. :| Känns dock som småsaker jämfört med ert och jag lider med er. :(
*kram*
Det låter väldigt jobbigt med Dirkes tuggande och nej, det ska ju inte vara så mycket.
Buren kanske så småningom kan få henne att lugna sig inne och inse att det är rätt skönt att ta det lugnt? Hoppas det i alla fall.
Hade ju problem med Spexa i bilburen när hon under träning fick vänta där ensam. Hon försökte bryta sig ut med alla medel, åt upp halva mellanväggen och var slutkörd när det var dags att ta ut henne. Otroligt nog funkade det med att spruta vatten på henne och efter att ha gjort det några gånger med hjälp av "assistent" som passat henne vid buren verkar hon ha insett att det är bra mycket skönare att slappa i buren.
Men det är ju verkligen ingenting i jämförelse med Dirkes påhitt. :(
Hoppas verkligen det löser sig.
Jag förstår inte att du står ut! Vänd dig till uppfödaren, det ska vara roligt att vara hund inte så här!!!
Det här har inget med motor, arbetsvilja etc att göra, en bra hund ska ha en av och påknapp!
Hoppas det blir bra snart!
Hör av dig om du vill träna, ska det stå
kram
//Annelie
Usch, det låter verkligen inte kul :o(
Hoppas att bur + munkorg får Dirke att inse att det bästa kanske är att lugna ner sig lite.
Läste dock din kommentar i vår blogg om hennes hysteri kring folk och där kan jag i alla fall säga att Ivar var likadan som mindre.
Det är först NU, vid 4 års ålder, som han börjat lugna ner sig ngt med folk... fast han kan fortfarande bli alldeles uppstressad och stissig om någon säger hej och jag inte är beredd...
Jag hoppas verkligen att det löser sig för er!
Håller tummarna för det...
Stor kram från Malin!
hej
kunde inte låta bli att lämna ett litet tips.. låter inte som att ni har det så lätt där hemma.
Ni kanske redan tänkt på det men se till att ha saker hemma och i busen som hon KAN få bita och busa med.. färska märgben, tuggben, grisöron och bitsäkra tuggleksaker! Då har hon nåt att ta ut sin frustration över då hon är ensam i buren.
Jag skulle inte sätta munkorg på faktiskt.. bara mer stress.. (enligt mig)
Lycka till! Och se till att aktivera henne då ni har tid, innan ni åker så hon är lite trött när hon blir ensam...
bara lite tips från mig.. hoppas det löser sig! / Carro o Borre
Carro med Borre>>> Vi brukar alltid lämna ett ben åt henne i buren, det är alltid uppskattat. Nackdelen är att hon kan sätta i sig ett stooooort ben på nolltid. Tuggsäkra leksaker kanske finns, men de är inte Dirkesäkra... *skrattar*
Vi har testat några sådana men oftast slutar det med att hon har loss bitar och sväljer, vilket inte är så bra. Jag vet inte om det är munkorgen eller om det är inbillning men vi har iaf använt den i sådana situationer när vi är hemma men inte hela tiden kan kika till henne. Hon verkar lugnare och kan lägga sig till ro mycket lättare. Idag har hon varit utan munkorg och vi har kunnt träna på lägganden och hopp över hinder och även kunnat bryta henne när hon varit på väg att äta något.
Vi kör lite om vartannat och ser. Vi försöker också alltid att ha henne aktiverad och lugn när vi åker och lämnar henne en längre stund i buren.
Tack så jättemycket för tipsen! :-D
Skitsvårt med sådant här. Alltid lätt att ge tips och råd men att sedan i praktiken genomföra det. Tycker att hunden verkar vara väl överaktiv och den borde bli mer utmattad med all träning och stimulans att den kunde slappna av mer. Känns inte som hunden är helt 100 i psyket men det är ngt ni måste prata med uppfödaren om. Det har ni väl gjort också antar jag. Jag skulle absolut aldrig under någon omständighet lämna min hund med munkorg ensam. Munkorg kan vara ok vid träning eller när man är ute och går med sin hund men inte annars. Munkorg i sig kan vara en stressfaktor. Det tycker inte jag att man ska och det är min egen åsikt. Förstår verkligen att ni har det jobbigt.
Sista utväg är ju som till hyperaktiva barn - medicin. Det är ju dock inget skoj det heller...
Ni kunde inte ta henne till en hundpsykolog som får göra ett utlåtande? Det har jag själv gjort den gång jag hade en väldigt nervös Grand Danois. Jag sökte till hundpsykolog i Staffanstorp som var väldigt bra och noggrann. Hon heter Yrsa Franzén-Görnerup och har gett ut många hundböcker om vardagsprolem med hund. Köp, låna!
Hoppas ni får bukt med det här så att ni slipper ta bort henne. Tyvärr blir det ju till slut om man märker att hunden inte mår bra psykiskt. För någonstans, hur jobbigt man själv tycker att det är, så är det hunden det är synd om som inte mår bra och aldrig kan slappna av ordentligt. Det är ju så man måste tänka.
Kram och Lycka till med allt!
/Catja
Men Dirke är väll inte så gammal ännu? Jag förstår att det är jättejobbigt, men med mycket träning och återigen träning så går det att överkomma det mesta.. Inte för att det är speciellt skojj i alla lägen, men Cera har också haft sina perioder där hon har tuggat sönder det mesta! =) Hon är faktiskt i en riktig TUGG period nu också, och det handlar mycket om att jag jobbar mer än vad jag brukar och inte tränar så mycket lydnad för stunden. Har börjat jogga med henne på kvällarna och sedan kör jag ett riktigt lydnadspass med henne, och då bränner hon sin energi där och inte på något annat =) Sen kan man ju som Annlie tycka att det inte får vara på det här viset och att det ska vara roligt att ha hund, och JA det ska vara roligt att ha hund, men jag tror knappast att det ska vara roligt hela tiden. Tror inte att folk som har barn tycker att barnen är roliga HELA tiden, du får helt enkelt jämför Dirkes period nu med en tonårings beteende! Hoppas hur som helst att allt löser sig för er, och att ni snart kommer ha lika skojj tillsammans som ni brukar ha!! Många Kramar
Amanda och Cera
Skicka en kommentar
<< Home