Listan som bara blir längre...

Igår när jag kom hem hittade jag en plastpåse på trappan. Med mitt duntäcke i. Redan då blev jag vansinnig och fick stanna utanför i några minuter.
När jag väl kom in hittade jag Morgan i soffan och Dirke i buren. Monstret har då självklart i ett obevakat ögonblick spatserat upp i vår säng (som mig veterligen är förbjuden och har alltid varit det) och mumsat i sig duntäcket som stack ut genom påslakanet. ???
Jag bara stod och gapade. Inte nog med det. Hon har även ätit upp stjälken på tygblomman som jag fick av Morgan på Alla Hjärtans Dag. Och det gjorde fruktansvärt ont i mig. Jag skiter i vad saker och ting kostar, men minnen och ting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat ska hon ge blanka fan i. Och när hon gett sig på sådana saker har jag god lust att slita hundkräket i stycken med enbart händerna till hjälp.

Och innan folk börjar undra om jag överaktiverar/underaktiverar henne så kan jag tillägga att man kan läsa hela dagboken sen Dirke kom hem till oss. Hon har alltså varit så här sedan hon var 8 veckor gammal. Och för henne har det inte spelat någon roll om hon varit på träning eller tvingats till att vara passiv. För det här är en fröken som man måste tvinga till att ligga ner. Så i 2 dagar har munkorgen varit på varenda minut hon är lös inne eller ute. Och hittills har vi inte behövt bli förbannade. Förutom när hon gjorde misstaget att hoppa upp bredvid Morgan i sängen när jag var i duschen. Jag tror aldrig hon fått sån fart ner därifrån.

Igårkväll när jag var ute på sista kissrundan mötte vi grannen några hus bort. Han har en riesenschnauzer och en pudel. Och redan första gången jag såg honom misstänkte jag att han var en "hundkännare". Visserligen trevlig, han hälsar och ler glatt varje gång man passerat honom. Men en dag fick han för sig att hälsa på Dirke. Jomenvisst, tänkte jag. Han skröt om hur han arbetat med militärhundar tidigare och då tänkte jag att han iaf borde ha något hum om hundar. Men efter att ha sett hans försök att lugna ner Dirke och kommendera henne, framåtlutad över henne med fingret hyttandes, kände jag att det aldrig kommer att sluta bra.
Så igårkväll var han ute med sina hundar. Och det vanliga med dessa hundmöten är att hans riesen ställer sig och blåstirrar på Dirke som i sin tur blåser upp sig medans pudeln skäller och gör utfall. "Nämen, hörrni, sluta, så där gör man ju inte. Kom nu! Nä, sluta nu, nu ska vi gå. Kom nu då sade jag. Men, ska ni sluta eller, kom nu så går vi..." Så brukar hans ramsa gå medans jag passerar honom och hundarna. Med jätteglad röst så hundarna blir ännu mer taggade.
Jag stannade en bra bit bort för att slippa trassla och bli irriterad, platsade Dirke som satte sig men var väldigt stel. Då ropar mannen åt mig: Vi kan träffas när det är ljust ute så de kan se varandra bättre... Vad?
Så jag svarar att de inte ska träffas alls eftersom jag inte vill att Dirke ska vara med andra hundar. Han insisterar på att vi ska träna nu i helgen och står där med ett nöjt flin på käften. Jag upprepar att Dirke inte ska träffa andra hundar annat än på träning och då ska vi enbart vara passiva. Men nej, mannen hävdar att vi ska träna på att hundarna ska träffas och leka.
Och trots att jag svarar att Dirke inte är särskilt snäll mot andra hundar så svarar han att hans riesen minsann är det och hävdar fortfarande att vi ska träffas nu i helgen och att hundarna ska få leka.
Så här fortsätter alltså diskussionen i flera minuter där jag slutligen blir så irriterad att jag snäser åt honom att Dirke aldrig kommer att släppas lös bland andra hundar för att leka. Och under hela den här konversationen har han försökt gå mot sitt hus, med båda hundarna stretandes och dragandes i kopplena, varav pudeln skäller och bjäbbar och hetsar både sig själv och de andra 2 inblandade. Dirke sitter fortfarande vid min sida, spänd som en fiolsträng. Men hon satt. Och inte ett pip.
Det tog honom flera minuter att släpa med sig sina hundar till sitt hussom låg ungefär 5 meter bort. Och denna man har alltså arbetat med tjänstehundar inom det militära? Har man verkligen så lite koll på sina egna hundar och andra hundar?
Och det hemska är att denna mans hus måste jag passera för att komma åt postlådan och komma ut från vårt område. Och kommer han igen och börjar tjata om hundträffar så vet jag inte vad som händer.

Det blir ett långt inlägg för de få stackare som läser. Men jag kan meddela något positivt. Metallica spelade på Stadion i torsdags. Jag fick åka dit med äldsta systern eftersom Morgan återigen blivit dålig. Vilken underbar dag. Vilken spelning! Vilket tryck! När "Nothing else matters" började fick jag ta ut propparna ur öronen för att verkligen få uppleva det hela. Det hela blev inte sämre av "One" som fullkomligt släppte lös stämningen! Det här är något jag kommer att leva på otroligt länge. Varenda peng var det värt. Och jag önskar att kvällen aldrig tagit slut. Det finns inte ord att beskriva lyckan och känslan av denna gudomliga spelning. Jag tror jag log mig igenom varenda minut. Makalöst. Sanslöst. Och jag tror till och med att publiken imponerade på Hetfield himself. Han såg alldeles betagen ut när publiken överröstade honom.

Robert Trujillo, Kirk Hammett, Lars Ulrich och James Hetfield. Måtte ni komma tillbaka till Sverige igen. Snart. Efter detta kan jag inte få nog. Metallicafamiljen kommer att vänta!