En lugn helg

Det behövdes en lite lugnare helg. Morgan som varit krasslig har äntligen blivit frisk och kände att kattutställningen i helgen inte lockade så enormt mycket. Dessutom skadade jag axeln och nacken i fredags när jag skulle sätta upp håret. Hur tragiskt var inte det då? Bättre är det nu iaf. Istället för att bära tunga grejer till utställningen åkte vi till mor och far på landet. De skulle vara barnvakt åt Tuva så vi kände att vi skulle dit och leka lite också. Vi åkte ner till vattnet och tittade på båtarna. Tuva gillar båtar men tyckte vågorna som kom efteråt var lite läskiga. Då fick mormor Christina och jag berätta att det faktiskt är likadana vågor som blir efter stenarna vi kastar i vattnet och då försvann tveksamheten för ett tag. Det kunde ju alltid ha varit finare väder. Man ska ju inte klaga så länge det är uppehåll, men jag saknar solen fruktansvärt mycket.Kul hade vi i vilket fall som helst. Tuva, jag, Morgan, mormor, morfar och Emma. Hon är en fröjd att prata med och så otroligt lillvuxen för att vara 2,5 år. Idag blev det en resa till Södertälje. Morgan var på jakt efter en långärmad collegetröja. Det är knasigt att alla våra kläder helt plötsligt krymper så markant. Morgans i ärmarna och mina i omfång! *skrattar*
Jag hittade dock ett par Crocs i lavenderfärg. MYCKET sköna och som jag längtat efter så lätta skor att dra på sig. Hur har jag klarat sommaren fram tills nu? Morgan hittade en efterlängtad enkel collegetröja och jag hittade dessutom en överdragströja OCH en lite finare kortärmad. Till sist fixade vi ett UV-filter till mellanobjektivet och beställde ett motljusskydd. Vi hann även med en fika på Wayne's. Det klarar man sig inte utan.
När vi kom hem var det dags att träna lite med monstret. För att få henne lite lugnare brukar hon få söka lite mat på gräsmattan. Efter det tränade vi läggande under gång, hopp över hinder och att bara bibehålla kontakten under cirka 3 steg i fritt följ. På morgonen försökte jag samma sak men hon fick tokryck och for runt runt i cirklar och hamnade till slut in istället.
Hon skärpte sig dock till sista passet och lyckliga kunde vi gå igenom denna träning. Det gäller att sluta belöna innan hon väljer att kasta sig omkull för då kan hon inte hålla sig längre.Medan vi tränade passade Morgan på att tvätta ögonstenen. Efter detta hamnade vi i bråk med rabatten som Dirke slog ut tänderna på så nu har det rykt både stenar, jord, singel och konstiga mattor som de förra ägarna till huset planterat mitt på gräsmattan. Det börjar se bättre ut.
Och nu är det dags för pizza. Inte hemlagad, inte kiosklagad utan helt enkelt från frysdisken.

Lavemanget i Leksand...

I helgen var jag, Morgan, pappa, Anna, Helena och Emma till Leksand Sommarland. Det åktes både det ena och det andra i Vattenlandet, vilket resulterade i både det ena och det andra onda. Jag vet inte vad jag har för tillsats i huden men jag gled som en oljad blixt i dessa vattenrutschkanor. I 2 rutschkanor slog jag i ansikte/halsen för jag kom så fort i kurvorna att jag inte hängde med. I en sträckte jag en muskel i vänsterarmen för jag försökte få ner farten men misslyckades. I en kana när jag åkte på en badring slog jag i rumpan i banan så jag sträckte muskeln i skinkan som sedan strålade ner i benet.

I en av banorna skulle man visst hålla benen i kors... Jag är dels höjdrädd och dels väldigt rädd för saker som går fort. Så hittade vi en kana som var sjukt hög och såg ut att ha lååååååånga mjuka bågar att åka på. Den var helt spikrak utan kurvor. Eftersom alla andra gick upp gjorde jag det med. Och det är ju ett stort nederlag att se dessa små barn som vågar dundra ner, jag kunde bara inte vända och gå nerför trappen igen...

Det fanns en tydlig skylt längst upp där det stod att man MÅSTE ligga ner, benen i kors och armarna i kors över bröstet. Och laglydig som jag är gjorde jag det. Men i sista backen hade jag sådan fart att det kändes som om jag lyfte från banan och benen gled ju självklart isär...
Ni kan ju tänka er vart allt vatten for när jag hade så fruktansvärt hög fart att det hela blev okontrollerbart och benen var brett isär. Dessutom hade jag så hög fart att jag totalt missade en tunnel längst ner för av farten gled jag så långt som det tydligen gick i stoppet längst ner. Hujedamig. Jag trodde aldrig att jag skulle våga åka den. Och i efterhand skulle jag nog inte ha gjort det heller.
Det är inte för inte som jag och lillasyster numera kallar den för "Lavemanget i Leksand"... *asgarv*

Sen brände jag mig så fruktansvärt på armar och axlar att det känns som om det brinner. Inatt fick jag frossa och sov med fleecemorgonrock och duntäcke. Varför ska solen alltid skina så hårt på mitt skinn? Och varför var det BARA jag som blev bränd, när några av de andra var blekfisar också?

Och idag var jag, Morgan, mamma och pappa till Mariefred och kikade på Riddardagar. Det var inte så mycket att se, tråkigt nog. Jag som älskar marknader men detta var inte direkt någon höjdare. Jaja, vi kom ut lite iaf.

Jag har 3 veckor kvar på sommarjobbet. Känns helt OK så här långt, det är bara att hoppas att de har förståelse för att jag vill komma på intervjuer på eventuella fasta tjänster och heltid.
Nu väntar duschen (aj aj, hur ska detta gå med solbrännan?) och sen en rejäl smörjning innan sängen ska värmas upp.

Listan som bara blir längre...

Igår när jag kom hem hittade jag en plastpåse på trappan. Med mitt duntäcke i. Redan då blev jag vansinnig och fick stanna utanför i några minuter.
När jag väl kom in hittade jag Morgan i soffan och Dirke i buren. Monstret har då självklart i ett obevakat ögonblick spatserat upp i vår säng (som mig veterligen är förbjuden och har alltid varit det) och mumsat i sig duntäcket som stack ut genom påslakanet. ???
Jag bara stod och gapade. Inte nog med det. Hon har även ätit upp stjälken på tygblomman som jag fick av Morgan på Alla Hjärtans Dag. Och det gjorde fruktansvärt ont i mig. Jag skiter i vad saker och ting kostar, men minnen och ting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat ska hon ge blanka fan i. Och när hon gett sig på sådana saker har jag god lust att slita hundkräket i stycken med enbart händerna till hjälp.

Och innan folk börjar undra om jag överaktiverar/underaktiverar henne så kan jag tillägga att man kan läsa hela dagboken sen Dirke kom hem till oss. Hon har alltså varit så här sedan hon var 8 veckor gammal. Och för henne har det inte spelat någon roll om hon varit på träning eller tvingats till att vara passiv. För det här är en fröken som man måste tvinga till att ligga ner. Så i 2 dagar har munkorgen varit på varenda minut hon är lös inne eller ute. Och hittills har vi inte behövt bli förbannade. Förutom när hon gjorde misstaget att hoppa upp bredvid Morgan i sängen när jag var i duschen. Jag tror aldrig hon fått sån fart ner därifrån.

Igårkväll när jag var ute på sista kissrundan mötte vi grannen några hus bort. Han har en riesenschnauzer och en pudel. Och redan första gången jag såg honom misstänkte jag att han var en "hundkännare". Visserligen trevlig, han hälsar och ler glatt varje gång man passerat honom. Men en dag fick han för sig att hälsa på Dirke. Jomenvisst, tänkte jag. Han skröt om hur han arbetat med militärhundar tidigare och då tänkte jag att han iaf borde ha något hum om hundar. Men efter att ha sett hans försök att lugna ner Dirke och kommendera henne, framåtlutad över henne med fingret hyttandes, kände jag att det aldrig kommer att sluta bra.
Så igårkväll var han ute med sina hundar. Och det vanliga med dessa hundmöten är att hans riesen ställer sig och blåstirrar på Dirke som i sin tur blåser upp sig medans pudeln skäller och gör utfall. "Nämen, hörrni, sluta, så där gör man ju inte. Kom nu! Nä, sluta nu, nu ska vi gå. Kom nu då sade jag. Men, ska ni sluta eller, kom nu så går vi..." Så brukar hans ramsa gå medans jag passerar honom och hundarna. Med jätteglad röst så hundarna blir ännu mer taggade.
Jag stannade en bra bit bort för att slippa trassla och bli irriterad, platsade Dirke som satte sig men var väldigt stel. Då ropar mannen åt mig: Vi kan träffas när det är ljust ute så de kan se varandra bättre... Vad?
Så jag svarar att de inte ska träffas alls eftersom jag inte vill att Dirke ska vara med andra hundar. Han insisterar på att vi ska träna nu i helgen och står där med ett nöjt flin på käften. Jag upprepar att Dirke inte ska träffa andra hundar annat än på träning och då ska vi enbart vara passiva. Men nej, mannen hävdar att vi ska träna på att hundarna ska träffas och leka.
Och trots att jag svarar att Dirke inte är särskilt snäll mot andra hundar så svarar han att hans riesen minsann är det och hävdar fortfarande att vi ska träffas nu i helgen och att hundarna ska få leka.
Så här fortsätter alltså diskussionen i flera minuter där jag slutligen blir så irriterad att jag snäser åt honom att Dirke aldrig kommer att släppas lös bland andra hundar för att leka. Och under hela den här konversationen har han försökt gå mot sitt hus, med båda hundarna stretandes och dragandes i kopplena, varav pudeln skäller och bjäbbar och hetsar både sig själv och de andra 2 inblandade. Dirke sitter fortfarande vid min sida, spänd som en fiolsträng. Men hon satt. Och inte ett pip.
Det tog honom flera minuter att släpa med sig sina hundar till sitt hussom låg ungefär 5 meter bort. Och denna man har alltså arbetat med tjänstehundar inom det militära? Har man verkligen så lite koll på sina egna hundar och andra hundar?
Och det hemska är att denna mans hus måste jag passera för att komma åt postlådan och komma ut från vårt område. Och kommer han igen och börjar tjata om hundträffar så vet jag inte vad som händer.

Det blir ett långt inlägg för de få stackare som läser. Men jag kan meddela något positivt. Metallica spelade på Stadion i torsdags. Jag fick åka dit med äldsta systern eftersom Morgan återigen blivit dålig. Vilken underbar dag. Vilken spelning! Vilket tryck! När "Nothing else matters" började fick jag ta ut propparna ur öronen för att verkligen få uppleva det hela. Det hela blev inte sämre av "One" som fullkomligt släppte lös stämningen! Det här är något jag kommer att leva på otroligt länge. Varenda peng var det värt. Och jag önskar att kvällen aldrig tagit slut. Det finns inte ord att beskriva lyckan och känslan av denna gudomliga spelning. Jag tror jag log mig igenom varenda minut. Makalöst. Sanslöst. Och jag tror till och med att publiken imponerade på Hetfield himself. Han såg alldeles betagen ut när publiken överröstade honom.

Robert Trujillo, Kirk Hammett, Lars Ulrich och James Hetfield. Måtte ni komma tillbaka till Sverige igen. Snart. Efter detta kan jag inte få nog. Metallicafamiljen kommer att vänta!

Dirke, Dirke...

Jag blir galen på hundkräket. För idag är hon inget annat än ett kräk. Dum, elak, bitig, tuggig och rent utsagt pest och pina. Får man skriva så om sin egen hund? Absolut!

Hennes ätande försvinner inte. Långt därifrån. Det blir snarare värre. Det går inte att lämna henne ensam i ett rum alls för minsta lilla sak som hon hittar biter hon sönder. Listan blir bara längre och längre och jag har inget hopp kvar.

Imorgon ska vi åka förbi Bromma Zoo och jag lämnar inte stället utan en stor stålbur (nylonburen har hon ju redan ätit sönder) och en ny munkorg (den gamla åt hon upp). Jag gråter, river mitt hår, blir arg och frustrerad och vad hjälper det? Nog för att jag tyckte att Elo käkade upp mycket saker, men det här börjar bli skrattretande.

Idag fick hon ett busryck, lekte gräsklippare och rusade rakt in i en av våra rabatter med stenar runtom. Resultat? 2 framtänder fattigare. Matte och husse kommer att bli ännu fattigare när vi nu hamnar på att åka in och slita ut dessa satans förbannade vita häftstift hon har i käften. Jag ska be djursjukhuset dra ut alla gaddar medans de ändå har henne sövd tror jag. Kanske slipper man den här ångesten som jag har varje dag?

Jo, hon har även ätit upp gummimattan vi har i buren här hemma. Så numera får hon ligga i en helt tom bur när vi åker ivägoch hon är själv. Helt sanslöst. Ska det verkligen vara så här mycket? Jag har hela tiden dåligt samvete när man ska lämna hemmet och hon är ensam. Hon måste ju ligga i buren, annars har vi inget kvar, jag och Morgan.
I dagens skörd ligger också en av mina favorittröjor. Som hon hittat i VÅR säng. Härligt hålig och dan efter hennes räd. Ilskan bara bubblar...

Så istället för hon ska ha möjlighet att äta (det är inte bara för vår skull, tänk om något fastnar i magen/tarmen på henne?) blir det numera munkorg konstant när vi är hemma. Åker vi bort hamnar hon i stålburen, utan filt eller något. Hon får helt enkelt leva i ett fängelse, så kanske vi kan se om vanan försvinner. För jag orkar inte längre. Och jag har inte råd heller.

Betagen...

Egentligen finns det inga ord som kan beskriva den känslan jag fick häromdagen. Att se mina egna bengaler ute på gräsmattan i sele får mig att rysa av välbehag.
Men att se hur bengalen egentligen borde se ut fick mig att bli alldeles salig. Jag tror inte jag kan sätta orden så de kommer till sin rätt.
Jag är alldeles betagen, något liknande kärlek och känner mig ännu mer manad att försöka få folk till att inse att bengalen är såååå mycket mer än rosetter. Vilket jag personligen känt länge. Visst, det är läckert att se snygga rosetter, men looken då? Profilen? Öronen? Svansen?

Jag kan inte sätta ord på hela upplevelsen. Jag kan bara inte göra det. Det är samtidigt lite att underminera känslan jag hade. Hur skulle ni förklara ett möte med något som får er att tappa andan? Något som samtidigt rör upp skräckblandad förtjusning? En wow-känsla som medför kårar av jag-vet-inte-vad längs ryggraden? Ett uppvaknande?

Visst, många bengaler är läckra. Men hur många bengaler i Sverige idag skulle röra upp känslor av rädsla, fascination, makt, respekt och kraft samtidigt som man känner sig ärad av att vara i dennes närhet? Jag har träffat på 2 hittills. Och de har vänt upp och ner på mig. Totalt. Och hör och häpna... de har inte ens rosetter.
Jag vill att målet ska vara just detta. Jag vägrar tro att bengalen ska bli bedömd, känd och hyllad enbart på grund av rosetterna. Bengalen är så mycket mer än det.
Och eftersom jag sett verkligheten, hur ska jag kunna återgå till utställningsvärlden? Jag har sett hur bengalen verkligen ska se ut, jag kommer ju enbart att bli besviken.