Äntligen!

Så fick man den här bloggen att fungera igen. Känns ju kanonskönt. Lite trist att bara skriva i en låst blogg för alla de som inte har lösenordet, då är det bättre att kunna uppdatera lite i en öppen sådan också.

Idag har chocken lagt sig lite efter Svinpäls bortgång. Det är så tyst, så tyst här hemma. Ingen som testar alla dörrhandtagen, ingen som vrålar vid dörrarna, ingen som ska dricka ur vattenkranen... Det är fortfarande så ofattbart, det känns som om jag ska hämta hem honom när som helst. Han kommer visserligen hem igen, jag valde separat kremering. Det fanns inte en tanke på att göra något annat. Det känns tryggare för mig att veta att han får begravas här hemma på tomten.

Kaos har varit som ett plåster på mig hela gårkvällen. Han kunde inte ligga tillräckligt nära ansåg han så han tryckte sig hela tiden emot mig trots att han låg som en halsduk redan. Pix sprang runt benen så det gick inte att gå normalt eftersom man var rädd att sparka till honom. Inatt fick de vara lösa ute i huset så de kunde leta efter Svinpäls om de ville. När jag skulle mata Freja vid 4-tiden låg Pix i Morgans fotända och steg upp tillsammans med oss. Han kröp upp i famnen när jag matade henne och lade sig över hennes fötter och spann så högt, så högt. Han ville inte låta oss vara ifred alls. Jag förstår att deras liv har ändrats dramatiskt.

Inatt låg både jag och Morgan och grät tillsammans. Det kändes så fel, så tomt och så ensamt. Som om familjen inte är hel längre. Tänk att en så liten och spenslig katt kan ta upp så stor del.

Det är tur att vi har 2 bänglar, 1 hund och en liten halvmetersfigur att ta hand om. Det gör att man måste tänka på annat ibland.