Metallica... herregud!

I veckan som gått fick jag se att Metallica skulle komma till Sverige. Stadion dessutom, vilket innebär att vi inte behöver göra en alltför lång resa. Eftersom vi missade dem i Göteborg på Ullevi 2004 kände vi båda att vi INTE får missa dem nu.

Sagt och gjort, biljetterna släpps på måndag men vi har redan förhandsbokat. Dyrt visserligen, men ska jag se mitt ultimata favoritband så kan det banne mig kosta. Utan tvekan. Den här gången ska jag njuta av mitt livs konsert! 12 juli är det dags, och jag ska räkna dagarna, timmarna och minuterna. Det är nog det största som kan hända mig i musikväg. Töntigt, eller hur?

Det näst största som hände mig var ett beslut att kapa lite i håret. För de som känner mig har mitt hår alltid varit en pest och pina. Det var långt, slitet, fult och jag kände att frisyren sett likadan ut sen jag lät det växa ut från helrakat.

Jag hade tandläkartid i torsdags och efter att ha fått beskedet att "Så här borde allas tänder se ut!!!" tänkte jag att jag skulle fira. Jag skulle ta en latte på Waynes. Och på vägen dit passerade jag X antal frisörer (ja, det finns lika många frisörer som pizzerior i den här stan) och fick ett sug... efter att ta bort lite på skalpen.

Sagt och gjort, efter att ha vandrat runt och kikat efter dropin-tider så kom jag fram till ett nyöppnat ställe. 200 spänn för en klippning, det var taget. Och hon lyssnade precis på vad jag hade att säga.

Numera är håret alltså några centimeter kortare och min lugg... förvandlades till en liiiiiten sned sådan. Ja, det syns inte så JÄTTEMYCKET men det ÄR en stor skillnad för mig. Jag som alltid hatat mitt hår och aldrig kunnat ha en frisyr. Nu har jag faktiskt fått styla det efter duschen, jag har hårspännen och känner mig... ja... lite mer feminin. Ett litet steg för Karin, ett stort steg för mänskligheten!

I går var det födelsedagsfest för en arbetskollega, Evelina fyller 25 imorgon måndag! Hurra hurra hurra hurra!Kvällen blev relativt lugn, skallebang nu på morgonen bara men den försvann direkt efter 2 Ibumetin. Kvällen har fortlöpt utan problem. Fast det är kallt. Grymt kallt och jag vill bara ha vår. NU!

Bilder? Ja, det kan jag visa. På en söt Dirke:

Ja, OK. Det sista kortet är ju inte direkt Dirke, men söta är de? Jag gillar dessutom ögongeggan som Dirke har på varenda kort. Och jag vägrar manipulera bilderna. OK, kanske för att jag inte kan. Men man kan se helheten och visst är hon söt? Även om hon är ett monster. :-D

Lite personliga tankar... [bilder på Råtthålet]

Vilken fullspäckad helg jag har haft. I fredags var det bestämt att jag skulle upp till Sköndal och äta lite, dricka lite och prata skit med de 2 bästa vännerna som finns, Camilla och Madde. Det var lika kul som vanligt. Det var bestämt att Morgan skulle komma och hämta mig där uppe. När han kom hem på fredagen var han risig och det har inte blivit bättre under helgen, snarare tvärtom.

I lördags låg vi och sov i stort sett hela dagen. Båda 2. Eller alla 6 kanske jag ska skriva. För alla djuren var lika trötta de. Det var en riktig slappardag för oss alla. Även jag kände mig risig men det gick över relativt snabbt.

I söndags var det dags för födelsedagskalas. Jag skulle åka ensam självklart eftersom Morgan fortfarande låg hemma med feber, så glad i hågen dundrade jag iväg de 10-12 milen. 200 meter från systerns hus fick jag möte på den smala landsvägen så jag gick ju självklart ut lite på sidan, men liiiiiiiite för långt så jag gled av isen som lagt sig på vägen. Helt plötsligt låg jag på sniskan i diket istället... Jaha...

Ringde till Susanne och förklarade att "Jo, det är så här att jag ligger i diket här strax utanför"... Pinsamt värre.
Det drog igång en stor räddningsaktion så till slut var det 6 personer involverade i det hela. Vi fick iaf slutligen upp den nedriga Passaten på vägen igen och nöjda påbörjade vi kalaset. Och ja, bilen klarade sig utan blessyrer men jag var lite skrajsnöre på vägen hem.

Idag fick jag för mig att snabbt fota lite hur det ser ut här hemma.

Badrummet ser inte så risigt ut. Men kom ihåg att bilder alltid ljuger.

Dirke hamnade visst med på ett hörn... eftersom hon är en skugga så lämnar hon en aldrig ifred.

Det vackra köket... standarden är ju inte direkt ny.
Hej hallå... hur smart är detta? Ska inte fläktar vara till för att FÖRA UT os och ångor?
Den vackraste korkmattan i världen. Köksgolvet.
Badrummet... Det lilla. Och ja, det är verkligen litet.
Jag ska bespara er bilderna på det som orsakade stoppet. Eller rättare sagt, det som KOM UPP ur avloppet vid stoppet. Det svarta har jag fått för mig är mögel. Även om det inte är det känns hela duschen så fruktansvärt ofräsch att jag fortfarande inte klarar av att stå barfota där i.
Här är då ventilationen från duschen... som leder......ut i hallen... Känns verkligen klokt det med. Fick höra på omvägar att det egentligen inte var meningen att det skulle bli ett våtutrymme där. Men vad skulle annars detta lilla utrymme vara till för? Klädkammare och garderober finns det ju gott om.

Sen en liten bild på 2 bänglar. Utan mina 3 bänglar och Dirke hade jag aldrig överlevt de 2,5 månaderna vi kommer att tillbringa här.

För ungefär 4 veckor sedan fick jag ett privat inlägg i min gästbok. Jag kikade efter och det kom från en i Morgans familj som undrade varför vi inte vill ha kontakt med dem. Det har hänt en massa saker som gjort att vi inte umgås längre trots att vi försökt flera gånger att prata med dem.
När detta inlägg i gästboken dök upp tog vi kontakt igen med dem för att försöka reda ut det hela. Och de skulle återkomma. Det var ett tag sen och vi har inte hört någonting. Detta är om något ett bevis på att det är VI som gjort ett försök medans de har avvisat oss. Det har hela tiden låtit på dem att VI aldrig har hört av oss och vi har inte svarat när de ringt. Så är inte fallet, med andra ord. Vi har nummerpresentation och att den skulle visa fel eller helt och hållet skippa inkommande samtal stämmer inte och det här gör mig så jävla irriterad. Varför ens låtsas bry sig om allt och sen se det rinna ut i sanden för att man själv inte kan ta tag i situationen? Eller är det för att jag och Morgan ska krypa och be om ursäkt för något vi inte gjort fel? Kanske för att det fortfarande talas osanning hos dem?

Det finns ingenting som kan göra hela den här situationen ogjord. Men jag kan offentligt stå rakryggad och säga att jag iaf försökt. Dessutom känns det väldigt olustigt för mig att de kan gå in och läsa denna blogg när de vill och på så vis uppdatera sig om oss om de nu vill och gör det.
Istället för att ta kontakt med oss... Jag hade gärna sett att hela hemsidan varit anonym för dem. Det här är min blogg, min hemsida, varför ska de kunna följa oss här utan att ha ett intresse för det hela i verkligheten.

Kanske är dags att låsa en del av bloggen?

Dags igen...

Idag har vi kikat på lite fler utställningar att anmäla till. Det blev Uppsala Kattklubb den 16-17 juni och Speedcat 14-15 juli. Uppsala Kattklubb var jag på förra året och det var den klart bästa hallen vi varit för kattutställning. Och inte blir det sämre av att de har Bengalspecial. Så allt är redan inlagt på Swedbanks hemsida att pengarna ska dras exakt det datumet som anmälningstiden kommer igång. Papprena ska göras redo, ingen av katterna hinner få någon titel innan dess så det behöver jag inte oroa mig för. Det vore ju kul om Kaos kunde hinna bli EP innan detta året är slut! Och att Pix och Svinpäls hinner bli GIP.

Nu dröjer det inte länge innan det är flytt igen. Jag skulle ha anmält Dirke till Lilla Sthlm men det blir inget med det. Det finns inte tid. Lite tråkigt men jag hinner få en officiell bedömning på henne än, hon är ju inte alls gammal.

Jag har haft ont i halsen hela förra veckan och i helgen. Orken tryter och jag sover mestadels när jag är ledig eller kommer hem från jobbet. Jag kan knappt vänta tills våren kommer med sin varma sköna sol, det gröna gräset, fågelsången och när allt börjar slå ut. Dagarna blir lite längre och man blir lite piggare. Som det är nu är det både kallt och trist, med andra ord inget väder för mig...

Här på Bodastigen trivs vi inte alls. Jag har totalt mist orken att fotografera, städa, pyssla och dona. Finns ingen som helst ork eller lust att ta tag i det och därmed vägrar jag ta hem folk hit också. De enda som verkar vara fyllda av lust och ork är de 4-benta. Dirke är på katterna hela tiden och det märks att hennes träning minskat eftersom hon blir en riktig liten satmara när man inte tränat. Vi kommer att ta igen det med råge när vår kurs startar för då ska minsann den lilla svarta drillas på alla möjliga sätt.

Annars tar vi dagen som den kommer, tillbringar mer än gärna helgerna ute hos mor och far på landet. Ingen av oss vill vara kvar här i stan och när vi skulle åka hem i lördags vägrade Dirke helt sonika att komma till bilen. Så Morgan och jag packade snabbt in oss och startade upp bilen, DÅ först blev det fart på henne. Inte ville hon att matte och husse skulle åka ifrån henne men landet är ett stooooort favoritställe. Där hon kan slicka på massor med människor, välta krukor, bli matad med morötter, sno gammelhusses glasögon, äta upp massor med saker från bord i lagom höjd för en liten skitrottweiler, jaga fåglar (och matte blir vansinnig), tigga vid bordet och framförallt... att få massor med kel.

Det är dock ganska kul att se folks reaktioner när hon fisit under köksbordet, för folk börjar vifta med diverse saker för att slippa det gröna oset som följer henne.
Det är som att se en scen ur "Jaws" när vi hälsar på där ute. Sitter alla vid köksbordet ser man precis var hon är, för händerna far upp för att slippa slicket... Man riktigt hör den pumpande musiken, spänningen som stiger och där händerna far upp, där är besten! :-D

Så småningom kanske kameran kommer fram. Då ska ni få se hur eländigt och risigt vi har det, här i vårt råtthål.