Fler bilder?

Mer bilder åt folket. Snart är det dags för MH för Askelons D- och E-kull. Det ska bli mycket spännande att se hur de skiljer sig åt, OM de skiljer sig åt, hur de ser ut och hur de har utvecklats.
Det har gått så många timmar till att få Dirke till den hon är idag och det är mycket spännande att se hur hon kan klara denna beskrivning. Tar hon hjälp av mig? Är hon självständig? Rädd? Hur hanterar hon de olika situationerna? Känner jag henne? Känner hon mig? I vilket fall som helst är jag stolt över henne, dit vi har tagit oss. Jag har varit dålig på att skriva ner de positiva sidorna som hon har. Tyvärr blir det mer att jag gräver ner mig om de jobbiga och mer frustrerande delarna.
Jag ska försöka sluta med det.
Jag har dessutom märkt att hon känner av mig väldigt mycket när vi tränar. Går jag ut med andra tankar, är ofokuserad eller lite irriterad blir hon snabbt angelägen om att fjäska för mig. Troligen för att hon tror att det är hennes handlingar jag reagerar på. Hon har rest sig på platsliggningen om jag inte tittar på henne och hela tiden visar att det är OK, annars blir hon osäker på mig och vill komma fram.
Träningsdagbok tillsammans med en bra instruktör är A och O. Sist gick vi ut på planen och gjorde alla moment i lydnadsklass I. Jag med en glad attityd, Dirke utan koppel trots störning och vi gjorde momenten bättre än någonsin. Då hade jag inga som helst krav på henne, jag var glad, fokuserad, målinriktad och Dirke var likadan. Då hade vi ändå inte tränat på ställande under gång eller hoppet. WOW!

Så småningom ska jag även försöka ge mig på att fota henne lite, det är jobbigt att träna en ung och glad rottweiler samtidigt som man ska hålla koll på kameran. Nej, då koncentrerar vi oss på träningen än så länge. Men det kommer fler bilder på Dirke, de har varit alldeles för få. Folk kanske tror att vi inte tränar alls med tanke på att de flesta bilder på henne blir i liggande ställning.
Nu blir det kaffe...

Lite bilder...

Vi stortrivs! I vårt underbara hus tillsammans med underbara katter, hund, dammråttor och en och annan padda.
Imorse fick jag och Dirke dessutom sällskap på promenaden. Ett icke önskvärt sällskap egentligen. För helt plötsligt dök Fru Älg upp i skogen och spanade. Både Dirke och jag frös till is medans mitt hjärta bultade i ren skräck. Jag började fundera ut vart min flyktväg skulle gå, hur jag skulle koppla loss Dirke och springa för livet. Jag slapp fundera efter ungefär 4 minuters intensivt spanande på varandra. Älgen förlorade "Arga leken" och försvann in i skogen igen. Jag och Dirke struttade snabbt iväg därifrån. Jaaaa... Så är det att bo på landet. :-D
Och jag ÄLSKAR det!
Vad sägs förresten om nya frillan?

Trubbel och tankar.

En liten uppdatering om vad som händer här. Morgan fyllde år i går men firades i helgen som var. Hela familjen dök upp, grillade och hade trevligt. Saker som önskades och som verkligen behövdes hade införskaffats i presentväg så det ska ALLA ha tack för.

Igår var Morgan och jag på bio och såg "Spiderman 3", en riktigt bra uppföljare till de andra 2. Det var länge sen man var på bio nu faktiskt. Om jag inte missminner mig var det faktiskt premiärvisningen av "Pirates of the Caribbean; Dead man's chest" som vi såg sist, och som de flesta vet har ju 3:an snart premiär.

Annars händer det inte så mycket, jag har råkat ut för ytterligare en oseriös städfirma som inte ens behagade dyka upp på en "intervju". De hade redan antagit att jag skulle ta jobbet för en skitlön och när jag snällt påpekade att jag ville ha upp lönen redan i telefonen var det inte ens lönt för dem att ställa in träffen eller ens dyka upp.... Ja, vad ska man säga? Skitföretag.

Idag är det kurs för Dirke och mig. Vi har inte kommit särskilt långt när det gäller hantering och kontakt med människor. Och frågan är om det NÅGONSIN kommer att lösa sig? Hon får totalt kaos i både kropp och huvud. Hon hoppar, hon bits och hon stressar upp sig till skyarna. Det är verkligen ett stort problem för mig. Och även för andra, för de som kommer hit och hälsar på, för de som råkar titta på henne och kanske till och med le åt henne. De som börjar prata med henne blir hon alldeles galen i och efter det är hon svår att få ner på jorden igen.
Detta får mig så otroligt less och förbannad. Det har blivit en så laddad och infekterad situation, jag har blivit arg, jag har ignorerat och ALDRIG låtit henne komma fram till folk när hon beter sig så här. Efter över 1 år har hon lärt sig... ingenting. Ingenting.

Jag har jättesvårt att bli arg och ta tag i henne fysiskt. Har man korrigerat med att nypa henne i nackskinnet eller tagit i örat har det oftast slutat med att hon kastat sig på backen och sparkat tassarna vilt runtomkring sig... Väldigt ofta har hon även vrålat och bitit tillbaka. Därför har nog många som sett oss tänkt att jag fysiskt misshandlar denna hund. Väldigt ofta har jag fått lyfta upp henne och släpat med henne någon annanstans. Och väldigt ofta, i dessa situationer, börjar hon äta allt som finns runtom henne i ren stress.
Därför har jag slutat med detta. Och faktiskt så har jag inga som helst tankar och ideér kvar att testa på denna hunden. Ska jag inse att det faktiskt är kört med tandvisning på tävling? Det funkar ju inte ens när folk bara tittar på henne, hur ska det gå om de... gud bevare mig... måste röra vid henne? Jag vet ärligt talat inte. Det är inte charmigt längre och folk brukar inte tro mig när jag förklarar. Kanske dags att visa upp henne på cirkus, för det är inget skämt. Inte ens ett dåligt sådant. För mig är detta ett problem. Fortfarande.