Irritationsmoment...

Det finns en hel del att reta sig på just nu. Och det värsta är att det handlar om vuxna människor. Jag är så jävla irriterad, trött och less på det mesta just nu så jag har tappat orken.
Jag sover, äter, jobbar. I stort sett.
Sova. Finns det något bättre? Det verkar inte finnas något tillstånd mellan vakenhet och sömn. Antingen är jag vaken eller så sover jag. Och snabbt går det. Mellan dessa tillstånd. Skrämmande att man bara kan "försvinna" i sin egen värld.

Träffade Anna, Helena och Emma i lördags. Anna ringde mitt på dagen och ville hitta på något. Härligt med besök, speciellt när man är så trött att man vet att det är svårt att orka med att åka iväg. Det spelades både det ena och det andra. Och äntligen fick man skratta. Jag skrattade så jag grät. Härligt, underbart.
I söndags tränade vi Dirke. Och vilken kanontjej. Uppletande, som vi verkligen inte lagt ner tid på. Och hur hon kämpar? Trots att hon är dundertrött så kämpar hon, så envis att göra uppgiften som hon blivit tilldelad. Efter 6 timmar utomhus åkte vi hem, trötta och glada.
På kvällen var jag mer död än levande. Det känns som om jag somnade mitt i ett samtal som Morgan och jag hade. Så var det måndag igen. Skit.

Kort vecka blir det iaf, ledig tors-sön. Sova. Sova. Sova. Kanske att vi orkar åka till familjen på onsdagkväll men allt beror på hur jag känner mig. EFIT blev det inget av. Har inte orkat fixa bilderna från träningen heller. De kanske dyker upp, förr eller senare.
Nu, ett drömlikt tillstånd framför TV:n med lite hemgjorda pärlsockerbollar. Natti...

Fy 17, vilken helg...

Vilken helg vi har haft. Fredagen bestod av att jobba stenhårt för att hinna med tåget som gick 16:12 från Sundbyberg. Planen var att vi skulle befinna oss i Gnesta klockan 18:00 för att ha lite teori för kennellägret (nej, inte Askelons men Daleos) som vi skulle vara med på. Vi hann utan problem och vi var lagom trötta och stressade på kvällen sen när vi åkte hem.Nani ligger under filten och myser.
Lördagen skulle jag ha varit med på EFIT men glömsk som jag är var kameran kvar i väskan när vi spenderade hela dagen utomhus i rått och kallt väder. Vi körde först uppletande. Dirke har inte gjort något sådant på säkert ett år så det var intressant att se hur vi skulle träna detta moment. Jag har aldrig gillat det särskilt mycket, vet inte varför. Första skicket gick iaf jättebra och föremålet kom in snabbt som attans. Fart har hon, lilla damen.

Det andra föremålet ville hon inte ta i munnen. En läderplånbok. Hon markerade jättefint men den var inte intressant att ta i mun och komma in med.

Dirke efter en hård dag...
Efter lunchen var det dags för lydnaden. Här stötte vi på problem direkt. Dirke hade ju upptäckt att det var massor med roliga människor där och trots att jag tog ut henne innan och körde lite övningar för att den värsta energin skulle försvinna fick hon rejält tokspel.
Tårarna brände lite bakom ögonlocken och jag var sååååå skamsen när jag till slut fick hämta in hundkräket från publiken med lite våld. Efter det det skärpte hon till sig jättefint och jag fick mig några tankeställare från hur vi tidigare tränat. Efter bara några minuter med ett nytt tänk gick fria följet väldigt bra och Dirke svarade nästan direkt på mitt ändrade kroppspråk. Jag var så stel och hård förut. Jag måste bli lite mjukare. Läggande under gång var ingen idé att gå in och fingra på, det såg bra ut. Tandvisningen är ju samma som tidigare men om jag kan behålla lugnet så kanske vi kan bli klara med detta moment. Det är tokrycket jag måste kontrollera med ren lydnad och här blir det svårt att avväga hur jag ska trycka undan hennes laddning innan träning/tävling. Mycket att fundera på.

Efter det blev det uppletande igen och den här gången var hon rejält trött. Första föremålet gick faktiskt ganska bra och här har jag en kanonhund som kommer in med föremålen till mig och vill få kontakt och belöning. Andra skicket var svårt. Hon hade inte riktigt kopplat att det fanns mer föremål där ute och jag fick hjälpa henne hela vägen ut i rutan. Sista föremålet hittades dock men oj, så trött hon var sen.

Söndagen skulle bestå av spår och lydnad. Men se det gick jag bet på. Jag blev troligen lite för kall på lördagen och jag hamnade inne i badrummet på natten mellan lördag och söndag. Mådde fruktansvärt illa på söndagen så vi fick stanna hemma. Åhhhh, var irriterande. En kanoninstruktör med ett tänk som jag verkligen fattade och som klargjorde allt så himla bra och så blir jag dålig. JÄVLAR!!! :-( Det kändes så nedrigt. Jag hade iaf en kanondag på lördagen och hann lära mig otroligt mycket. Jag vill kursa mer!!!!

Söndagen bestod alltså av sängliggande och eldning i kaminen för att jag inte skulle frysa ihjäl. Skittråkigt.
Idag var jag till jobbet som vanligt. Morgan har kurs norr som Stockholm så jag fick samåka ända fram till dörren. Vilken lyx! Väl på jobbet ringde de från Möbelkvaliten här i Taxinge. Våra köksstolar hade kommit! ÄNTLIGEN!Före...
Inte för att vi fått vänta länge men vi har haft andra stolar hela tiden som vi inte tänkt ha egentligen. Morgan hämtade mig från jobbet och vi dundrade hem och faktum var att det inte var mycket köer alls. Skönt!Efter...
De passar in sååååå fint här hemma och äntligen kan man skjuta in dem under bordet. De förra hade ju armstöd som var ivägen. Nu väntar vi bara på kökssoffan som är i samma färg (obehandlad furu) som borde komma om ungefär 2 veckor. Sen vill jag kakla om, fixa spottar, byta ut lysröret, byta vitvaror och lite annat. Vi ska ju bo här ett tag så det hinns nog med i sinom tid.Min vackra lilla leksak. Sony Ericsson W910i.
Nu på kvällen har det rullat in kolsvarta moln. Trycket var enormt på min skalle så jag har suttit här med skallebang hela kvällen. Jättejobbigt, jag avskyr att ha huvudvärk och inte vill jag ta tabletter heller.Svårt att se men himlen är svart.
Så jag har suttit här och försökt blidka värken lite men ingenting verkar hjälpa.
Sen kan jag inte låta bli att tänka på Engla och hennes familj. Den senaste händelsen av väldigt många tragiska sådana. Jag hoppas att familjen kan finna lite ro i att iaf kunna ge henne den sista vilan.En bild säger mer än tusen ord...

Hur fort en helg kan gå...

Så var ytterligare en helg över. Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Jag kan snabbt sammanfatta förra veckans slut.

Vi spårade med Dirke. Ett ganska långt spår om man jämför med vad hon har gått tidigare och jag har ingenting att klaga på. Jag kan snarare bara berömma.Dirke nannar i sin älskade bädd.
Vi hade 1 föremål samt 1 slut. Ett mjukdjur och slutet som bestod av ett litet fårludd med tillhörande läderhandtag. Hon har hittills aldrig tagit ett föremål mitt i eftersom vi haft problem med att få ner nosen. Här tuffade hon på i så fin takt att jag precis kände av ett stret i linan. Kanonfint i kärnan och trots att husse fått kliva över 2 stockar och dessutom kommit en bit ut i ett kärr tog hon aldrig koncentrationen från spåret. Jag var så överlycklig när hon kom raka vägen på mjukdjuret och ingen kunde ha mer julafton då än jag och Dirke. Hon var sååååå nöjd.
Hon fick belöning i form av kattmat och sen funderade jag på hur jag skulle få henne vidare. Efter att hon insett att belöningen var slut för tillfället samlade jag upp henne och höll henne löst i selen. När jag såg att nosen åkte ner i backen släppte jag på henne. Och hon tog spåret hur fint som helst.

Mot slutet hamnade vi mer och mer i sumpmark och där upptäckte jag att min stövel tog in vatten. Hej hallå...
Dirke hittade fram till slutet egentligen utan problem. Och framförallt utan styrning från mig. Nog för att husse hade satt 3 vimplar men jag är så blind och fullt fokuserad att jag totalt missar dem. Jag kollar på Dirke istället eftersom det är hon som leder mig, inte tvärtom. Och när hon tappar spåret vandrar hon tillbaka, oftast i en halvcirkel för att sedan hitta spåret alldeles självmant. Jag blir alldeles fascinerad över hur hon utvecklas på den korta tiden och framförallt hennes VILJA att aldrig ge upp. Hon visste direkt när selen kom fram, vad som skulle göras för nosen kopplas på direkt.

Jag kunde inte vara mer tacksam för Dirke, som jag i början bara bråkade med och var besviken på. Allt slit har varit värt mödan.

Helgen tillbringades ute på Aske. Iaf lördagen. Emma hade lovat att laga en 3-rätters åt oss. Och vilken 3-rätters sen. Först ut var en drink som var kanongod!Drinkarna som avnjöts!
Efter förrätten var det dags för varmrätten som bestod av en kycklinggryta med ris. Oj oj, jag som aldrig var så förtjust i vare sig vattenkastanjer eller kokta grönsaker mumsade som aldrig förr. En riktig höjdare.
Sedan var det dags för vaniljpannacotta med hallon och jordgubb. Jag som aldrig ätit det var väldigt sugen på att äta ännu mer.Vaniljpannacotta som efterrätt.
Med andra ord var det en väldigt mätt och nöjd familjen Nylund som latade sig på lördagkvällen. Jag uppskattar att vara med familjen så oerhört mycket. Vi som bråkade för det mesta när vi var små har nu väldigt kul tillsammans.Nästan hela familjen Nylund/Lövstrand/Lundmark. Hur man nu kan kalla oss. :-)
Söndagen bestod mest av kallt och blåsigt väder, tråkigt nog. Efter att ha vaknat ur koman på morgonen befann jag och Morgan oss ute för att byta till sommardäck. Och jo, sommardäcken gick på finfint. Upp med vinterdäcken på vinden och sen ville Morgan minsann ge sig i kast med en ful pergola som de förra ägarna satt upp. Det är fastgjutet i marken dessutom. Och skevt. Som allt annat som är byggt här (utom huset då). Men jag blev lite irriterad på att behöva riva ner det, smussla undan det på ett annat ställe för att sedan bära allt ytterligare en gång till en lånad kärra för att forslas bort. Nej, jag tränade lite med Dirke istället.Mor och dotter. Susanne och Tuva!
Men Dirke hade annat i benen, som kallas för överskottsenergi. Hon sprang, sprang och sprang tills energin tog slut. Vi fick iaf till ett kanonfint hopp över hinder och en jättefin inkallning. Men man ser så tydligt på henne när det liksom kokar över och pressar jag för hårt då (som jag självklart gjorde) får hon rottisryck och springer med benen rakt ut åt sidorna. Det ser otroligt fult ut så nu kan jag inte göra annat än skratta åt henne. Förut blev jag bara irriterad varje gång och ju mer irriterad jag blev desto mer sprang hon. Nu kan jag bryta henne ganska enkelt men samtidigt njuter hon av att tokrusa så ibland låter jag henne hållas. Kort och intensivt pass, kan man säga.

Sen helt plötsligt var det måndag. Och där är vi idag. Imorgon blir det butiker i jakt på ett par stövlar som inte läcker.

Nu, mozzarellapizza och sen kväll.