Hejsan!

Såg vår bebis idag för första gången... Helt makalöst. Jag har inte känt bebisen alls och inte riktigt fattat att det faktiskt varit någonting där inne. Men idag på ultraljudet visade sig en liten sak som var väldigt vild. Benen i vädret och armarna fäktade.Allt såg förövrigt kanonfint ut och alla värden stämde. Hjärna, hjärta, ben, armar, ryggrad, urinblåsa, magsäck och skalle såg väldigt bra ut.
Det var så fascinerande att ligga och titta på hur den sparkade och arbetade med sina armar. Varken Morgan eller jag var inne på att veta vilket kön det var och vi kunde inte se så mycket heller. Jag är inte ett dugg ledsen för det, jag är bara sååååå glad att allt såg fint ut just nu.Ett tag kunde vi till och med se läpparna och näsan riktigt nära. En riktigt häftig upplevelse och nu känner jag verkligen att jag har något stort att se fram emot. Jag tror både Morgan och jag gick och smålog mot varandra när vi åkte därifrån.
Sen svängde vi in på ICA för lite firardricka, ICA's egna äppelcider. Den tillsammans med vitlöksbröd blev vår kalasmat.

På första bilden ser bebisen ut att vinka till oss nästan. Ja, vecka 18+1 blev jag beräknad till. Så 30 mars är det preliminära datumet. Morgan och jag har förberett oss på att det hela kan bli ett aprilskämt.

OM den nu är så vild när den vill ut som den var idag på ultraljudet så kommer det att gå FORT!

Tiden rinner iväg

Och jag hinner knappt göra något annat än att sova, äta och arbeta.
Kvällarna spenderas i sängen, jag går oftast och lägger mig runt 20-tiden för då orkar jag inte vara vaken längre. Och det tar inte många minuter innan jag faktiskt somnar heller. Faktum är att jag blir lite imponerad över min egen förmåga att försvinna på mindre än 5 minuter.

Jag vet inte om det beror på graviditeten, för Morgan och jag väntar ju smått i nästa år. Den har ju skapat allt annat oreda som vi har just nu. Eller har haft. Illamående, trötthet, orkeslös, halsbränna och allt var det nu innefattar. Halsbrännan är värst just nu. Den är verkligen hemsk och gör att jag tappar allt sug på att äta men ändå äter jag för att jag måste.

Dirke får numera göra enbart roliga saker. Dels att hon får hjälpa till att bära saker här hemma, hämta tvätt och lämna i grovköket, apportera hennes leksaker och leka med bollen utomhus. Jag har inte klarat av att träna seriöst med henne på lång tid och det får jag dåligt samvete för. Hon verkar inte lida speciellt mycket av det. Hon formligen älskar att hjälpa till med tvätten och bära omkring saker här hemma. Ett stort plus att hon är lätt att engagera. Och numera brukar vi leka och busa tillsammans, vilket hon klarar så himla fint. Förut fick hon alltid överspel och käkade gräsmatta som en grävskopa men numera springer hon och busar så otroligt fint. Och det är så härligt att se hur glad hon blir över att få ut allt det lyckliga humöret som annars bubblar upp när man minst av allt anar det.
Jag hade anmält till LK I och debuten skulle ha gått av stapeln i söndags. Men efter att ha fått ta ett ofrivilligt träningsstopp på grund av illamående i några månader så ställde jag in det hela. Sen efter träningen med Kenth har vi vänt totalt på träningen också. Hon har så mycket fart i sig som hon måste få ut på något vis och vad bättre än att tillåta henne att hoppa och springa som belöning när det är det nästbästa hon vet? Det bästa är ju förstås främmande människor men det kan vi inte tillåta.

Så livet knallar på. Vi sköter oss bra här hemma, vi har fått hem nya soffan som är så himla fin och skön, djuren verkar må bra och arbetet knallar på.
Nu ska jag försöka göra lite potatismos och fiskpinnar till matlådan imorgon.